Tid passerar lite för fort

Har Äntligen kommit mig för att spela in ett nytt avsnitt av Taxistickan. Har helt enkelt inte haft energin till det de senaste veckorna.

Det tog 6 veckor den här gången, hade tänkt varannan vecka och gjorde så förra året. Får bara ”gilla läget” inget att stressa över eller ha dåligt samvete över. Har ju gjort annat…

Har varit i Stockholm hos mitt älskade barnbarn, en hel vecka blev det den här gången. 💖

Var redigt förkyld och hängig en tid innan jag åkte till min dotter i Stockholm, tillfrisknade och åkte ner till dem. Mådde toppen medan jag var där… men en dryg vecka efter hemkomsten lyckades jag krocka med någon virus igen… ytterligare en vecka av sjukstuga här hemma…

Upplever att det… ju äldre jag blir… behövs längre tid för återhämtning. Vilket förmodligen är helt naturligt, om än lite frustrerande. 🤭🤪

Har bistått min ene son med hjälp i hemmet…

Skjutsat min särbo på lite olika uppdrag. (Han har inget körkort, aldrig haft)

Umgåtts med min yngsta dotter.

Månadshandlat…

Socialiserat med vänner och familj mycket mer än vanligt, vilket i och för sig ger mig energi.

Haft två stickträffar här hemma… har två syjunta grupper nu, blir färre personer i varje grupp på det viset, vilket blir mer hanterbart för min hjärna.

Inget märkvärdigt tyckte jag innan det kom i print, men inser att det är betydligt mer än vad en ”vanlig” månad brukar innehålla för den här tanten.

Tror ändå att det har med årstiden att göra… att jag känner mig tröttare… lite låg…

Märks även i jobbet att det är den tiden på året när vi inte går ut med polarna lika ofta, utan håller oss lite mer hemma.

Kör ju nattaxi på helgerna och kundantalet krymper markant i januari och ökar sakta fram mot maj när våren tycks få de flesta av oss att känna lätthet och inre bubblande glädje.

Stickningen är verkligen mitt lyckopiller, den ger mig så gott som alltid ett inre lugn och fungerar dessutom som en sort kanal för att släppa ut stress. Den ockuperar på nåt vis den delen av hjärnan som annars ”surrar” onödiga tankar.

Jösses tror det fanns ett uppdämt behov av att skriva helt plötsligt. Ger mig för den här gången.

Kram